Maria Montessori föddes i norra Italien. Hon var enda barnet i en medelklassfamilj som tidigt flyttade till Rom. Hon hade sina egna idéer när det gällde utbildning.

Trots ett kompakt motstånd från bl.a. sin far skrevs hon in vid den medicinska fakulteten och hon blev en av Italiens första kvinnliga läkare år 1896.

Maria Montessoris första arbete som läkare var vid den psykiatriska kliniken vid universitetet i Rom. Ett av hennes ansvarsområden blev barn med intellektuella funktionshinder. Hon blev upprörd över barnens situation och funderade över sätt att hjälpa dem. Därför började hon konstruera egna pedagogiska hjälpmedel. Med hjälp av dessa kunde barnen bl.a. lära sig läsa och skriva.

Redan från början kände Maria Montessori att hennes arbetsmetoder skulle kunna fungera även för vanliga barn eftersom de pedagogiska principerna var allmängiltiga.

Hon fick möjlighet att pröva dessa tankar i teorin då hon erbjöds att leda arbetet vid ett slags daghem, ”Casa dei bambini”, i ett slumområde i Rom. Miljön i daghemmet utformades så att möblerna var i barnstorlek och Montessoris material fanns tillgängligt i skåp och på hyllor. De förvildade barnen uppvisade en häpnadsväckande och snabb utveckling och detta i sin tur gjorde att både daghemmet och Maria Montessori blev berömda.

Hon började resa över hela världen och föreläsa om sin metod. Hon skrev också böcker. Hennes forskande ledde också framåt, till barnen i skolan, och hur hennes idéer skulle kunna användas där.

Maria Montessori dör i Holland år 1952.
Då var hennes pedagogiska metoder spridda över en stor del av världen.